Så har den varit här. Julledigheten. Efter en livlig höst med deadlines, kundmöten, genomföranden, utbildningar, pitchar och utvecklingsarbeten. För att inte tala om högarna med tvätt, disk, vardagsgnabb och läxläsning. Men så satt man där, plötsligt, i sin julledighet, med sin julklappsbok och hade …nästan lite tråkigt.
Eller, man hade nog inte tråkigt, rätteligen. Snarare mycket tid. Att bara sitta och glo.
Det är en kontrast. Att gå från späckade heldagar till fullkomlig stiltje.
Men en givande kontrast, egentligen.
Vi borde kanske söka oss mer till kontrasterna?
För visst är det i kontrasterna som vi känner och upplever? I det där skiftet från en ytterlighet till en annan.
Så här: Om varje dag, året runt, vore gourmet och lyx – inte skulle det då vara något speciellt med hummer på nyårsafton? Nä, visst är det växlingen från vardagens halvtrista (men ack så ändamålsenliga) makaronilåda som gör att charkbrickan på helgen blir en extra guldkant. Nog är det kontrasten mellan stadens puls och larm jämfört med tystnaden på en öde fjälltopp som låter oss förnimma den stillheten så där intensivt, ända in i benmärgen.
Ja, det är nog som Alfons Åbergs farmor skrockar när Alfons och pappa klagar över att de inte har något att göra. ”Det är braaa att ni har tråååkigt”, säger hon. ”Om det var roligt jämt, så visste man ju inte att det var roligt!”
Nä, låt oss ta farmor Åbergs inställning ad notam. Låt oss välkomna och njuta av en riktigt torftig, mörk och pengaskral januari. Och så lägger vi märke till om nästa glädjeämne känns lite extra.
Det är i alla fall värt ett försök.
Helena Österling af Wåhlberg
Kontrastfantast och Content manager på Eventyr Nine Yards
