LIWLIG Perspectives #4
Tillsammans, även när vi är ensamma – Om reactions, skam och varför delade upplevelser betyder mer än du tror
Du har kanske själv fastnat i evighetsloopen av reactions? Klippen på Youtube där någon helt enkelt filmar sig själv medan de reagerar på andras videos.
Häromdagen hittade jag en för mig okänd artist, med en helt otrolig låt och video, Ren – Hi Ren (kolla in den!). Efter att ha sett den en gång på Youtube klickade jag mig vidare till en video där en sångcoach tittade och kommenterade på samma klipp. Sedan vidare. Och vidare.
Innan kvällen var slut hade jag hört vad en militär, en självmordsöverlevare, en proffsmusiker, en gothare, en gitarrlärare och en pastor hade att säga om samma video. Jag fann mig själv sitta där och titta tillsammans med dem. Gråta tillsammans med dem och utforska det mänskliga psyket tillsammans med dem. (Ja, videon har den effekten.)
Men så kom den. Skammen.
En del av mig tycker att just “reactions” är en av de smutsigaste formerna av underhållning. Människor som lever på andras kreativa verk. Jag lyssnade säkert på låten femton gånger den kvällen, men bara en av dem gav artisten själv en extra visning… Det fanns också något obehagligt i känslan av att jag behövde någon annans bekräftelse för att kunna bilda mig en egen uppfattning. Som om min egen reaktion inte riktigt räckte.
Känslan fick stanna kvar ett tag. Men någon dag senare började jag fundera: varför kände jag så? Och ännu mer intressant, varför fastnade jag överhuvudtaget i loopen?
Då slog det mig. Tillsammans‑effekten (även en fantastisk bok av Katarina Blom).
När jag satt där med telefonen i handen var jag egentligen inte ensam. Någon satt bredvid mig, tittade på samma sak och reagerade på samma ögonblick. Vi imponerades av samma briljans och rördes av samma strofer. I brist på en fysisk kompis hittade jag flera digitala.
Så även om jag fortfarande kan känna mig lite smutsig när jag klickar på ännu en reaction-video, har det blivit lättare att förlåta mig själv. Jag gör det inte för att jag saknar egen smak, utan för att jag inte vill känna mig ensam.
Våra vänner på Stockholm Live släppte nyligen rapporten The Goosebumps Effect och resultaten talar ett tydligt språk. När vi människor gör saker tillsammans händer något på djupet. Vårt välmående ökar, känslan av hopp stärks och vi blir lyckligare.
Rapporten visar att det inte bara handlar om glädje i stunden. När vi delar upplevelser synkroniseras våra känslor, ibland till och med våra hjärtslag. Gränsen mellan ”jag” och ”vi” suddas ut och en känsla av samhörighet uppstår.
Det handlar inte om var vi möts, utan att vi möts. Att rikta vår uppmärksamhet mot samma sak. Att känna samtidigt. Därför söker vi oss gång på gång till sammanhang där vi får uppleva tillsammans med andra. Vi är helt enkelt programmerade för att känna, förstå och uppleva i relation till andra människor.
Och när jag ser det så, är det svårt att inte känna stolthet. Stolthet över att få vara med och skapa dessa upplevelser som för människor närmare varandra, ibland utan att de ens sitter i samma rum.
Patrik Eriksson Creative Producer
