LIWLIG Perspectives #2
Ta tillbaka 2016, eller bara andrummet
Det dyker upp med jämna mellanrum i flödet: “Bring back 2016.” Som en längtan. Som en blinkning. Som ett skämt som inte riktigt är ett skämt. Och visst är det märkligt. 2016 var inte ett stillsamt år. Det var skakigt, polariserat och fullt av händelser som formade det vi fortfarande lever i. Ändå pratar människor om 2016 med en sorts lätthet i rösten. Jag tror inte att vi saknar året. Jag tror att vi saknar villkoren.
När vi säger 2016 menar vi något annat.
När människor minns 2016 är det sällan debatterna de beskriver. Det är kulturen. Musik som släpptes utan förvarning. Serier som blev gemensamma ritualer. Skärmen som en plats för nyfikenhet och inte en arena för identitet. Pokémon Go är ett oväntat bra exempel: digitalt och fysiskt gled in i varandra på ett sätt som kändes lekfullt, inte kalkylerat. I Sverige fanns också en annan stämning online. Sociala medier var mer mötesplats än domstol. Mindre “ställningstagande” i varje mening, mer vardag. Det är lätt att kalla det nostalgi. Men det är inte hela bilden.
För 2016 var inte ett särskilt bra år för mig. Och världen var allt annat än lugn: Brexit, Donald Trump, terror i Europa, en flyktingkris som samtidigt visade rädsla och generositet, sjukdomsutbrott och en allmän känsla av att marken rörde sig.
Ändå: lättare. Varför? Det vi saknar är marginalen. Det fanns ett slags psykologiskt utrymme då. Du kunde skriva något utan att det blev en programförklaring. Du kunde ändra dig utan att någon sparade det som bevismaterial. Du kunde också vara borta en period utan att frånvaron i sig tolkades. Att vara på nätet kändes som något du gjorde – inte något du var. Någonstans på vägen förändrades det.
Uttryck gled över i markering. Närvaro blev uppvisning. Inte för att någon beordrade oss, utan för att systemen runt oss började belöna den som var tydlig, snabb och konsekvent. Skärp din linje. Bygg din röst. Ta ställning. Till slut började även tystnad betyda något. Är ni med mig på den?
2026: internet som arkiv, inte som samtal.
I dag glömmer internet sällan. Och det minns ännu mer sällan med sammanhang. Åsikter stelnar snabbare än människor gör. Nyfikenhet känns riskablare. Misstag lever längre än avsikter. Därför kan 2016 i efterhand upplevas lätt: inte för att det var fridfullt, utan för att vi tilläts vara ofärdiga.
Det är en större fråga än “sociala medier”.
För när vi kräver färdiga människor får vi också färdiga samtal. Och med färdiga samtal kommer rädsla: rädslan att säga fel, ändra sig, bli missförstådd, bli skärmdumpad. Rädslan att behöva vara exakt samma person i varje rum, varje tråd, varje dag. Och om rädsla blir standardläget tappar vi något avgörande: experimentlust, lek, omprövning. Det är inte bara en individuell kostnad. Det är en kulturell.
Jag tror inte på en återgång. Jag tror på en korrektion. Om jag tittar mot 2036 ser jag inte “tillbaka”. Jag ser ett annat tempo och en annan form: Färre scener. Fler rum. Mindre sändning. Mer samtal. Platser där tankar får finnas utan att omedelbart göras om till intäkt, statistik eller evigt kvitto. Där människor kan vara i rörelse utan att det tolkas som svaghet.
Historien rör sig ofta så. När något spänns för långt åt ett håll kommer en motrörelse. Renässansen var inte ett nej till framsteg utan det var ett krav på att människan skulle hinna ikapp sin teknik. Leonardo da Vinci valde inte mellan konst och vetenskap. Han vägrade frågan. Det känns relevant igen.
Inte tillbaka till filter och trender – utan framåt mot ett mer mänskligt digitalt liv. Ett där man inte behöver rustning för att vara på nätet. Där nyfikenhet inte bestraffas. Där identitet får vara i rörelse. Så kanske är det det vi menar när vi säger “Bring back 2016”.
Inte att vi vill ha året tillbaka.
Utan att vi vill ha andrummet tillbaka.
// Niclas Rahm
