I slutet av januari skämtar någon i sällskapet: "Är det nu gymmen börjar tömmas från nyårslöftena?" Vi skrattar alla, inklusive jag. Det humoristiska påståendet pekar dock på en djupare sanning om mänsklig natur och den oundvikliga resan genom förändringens smärta mot bestående resultat.
Människan är ett vanedjur. Vi söker förutsägbarhet och trygghet, men paradoxalt nog kräver livet ständig anpassning till nya realiteter. Denna balansgång mellan behovet av stabilitet och oundvikligheten av förändring speglar sig tydligt i vår oförmåga att bibehålla obekväm förändring, tex nyårslöften. Vi startar med höga ambitioner, bara för att snart återvända till våra invanda mönster. Denna cykel av löften och långsamma återgångar till det gamla återfinns inte bara i våra personliga liv utan även inom våra organisationers väggar.
Herakleitos antika visdom om att "allting flyter" (panta rhei) har aldrig varit mer relevant. Oavsett vilken förändring som ska göras finns vissa förutsättningar som underlättar ett bestående resultat. Det mest fundamentala är en acceptans av alltings förändring, inget är bestående. Trots detta speglar ofta inte våra beteenden detta utan de är anpassade och stadfästa efter en verklighet som varit. Acceptans av alltings föränderliga status kräver emotionell och kognitiv agilitet, dvs en inre trygghet och en förståelse att vägen till förändring inte alltid är rak.
Men hur ofta stannar vi upp och erkänner att verklig förändring kräver verklig smärta? I Karin Boyes ord "Ja, visst gör det ont när knoppar brister" ekar sanningen om att tillväxt inte kommer utan kostnad. Inom ledarskap och organisationsutveckling glömmer vi ibland bort att framgångsrika förändringsprocesser inte enbart handlar om att locka med visioner och mål. Det handlar om att erkänna och förbereda sig för den smärta och de uppoffringar som krävs för att gamla vanor ska dö och nytt liv ska kunna ta form.
För att skapa bestående förändring måste vi omfamna två kritiska perspektiv: förståelsen för varför förändring är nödvändig och insikten om vilken smärta eller uppoffring som krävs för att ge plats åt det nya. Detta kräver mer än bara entusiasm vid kickoff-möten; det kräver en ärlig konfrontation med de svåra besluten om vad som måste offras för framstegens skull. Det kräver även en plan för vilka åtgärder som behöver finnas på plats och ett ställningstagande att villigheten finns. Inte förens då kan vi egentligen förutse förändringens framgång.
Kollektiva resultat kommer från individers gemensamma prestation. Individers förmåga att hantera förlust genom att medvetet överväga konsekvens och aktivt välja att försaka avgör förändringsmöjligheten för en grupp. Vad skulle då hända i våra organisationer, eller rent av i vårt Jag AB, om vi förutom att konstatera vad vi vill även ställer oss frågan; vilken nivå av försakelse är jag villig att göra? Vår förmåga att hantera förlust, försakelse, smärta eller uppoffring har sällan med vår utbildning att göra utan går tillbaka till våra erfarenheter, vår uppfostran, vårt syfte och vår vana att hantera rädsla. Därför är det viktigt att inte förutsätta att andras reaktion speglar din egen utan ist ställa frågor så som; Vad har jag/vi för erfarenheter av smärta eller uppoffring? Hur har jag/vi reagerat i liknande situationer innan? Om vi lyckas, är vinsten större än investeringen?
Att leda förändring kräver modet att konfrontera det svåra och smärtsamma. Det handlar om att omfamna smärtan som en oumbärlig del av tillväxt och utveckling, både på individuell nivå och i organisationer. Genom att aktivt utforska och förstå våra egna och andras villighet att offra och hantera smärta kan vi skapa en kultur som inte bara accepterar förändring, utan blomstrar i dess oförutsägbarhet.
Så låt oss tillsammans våga utforska det svåra, utmana det etablerade och omfamna förändringens smärta som en nödvändig kraft för tillväxt och framgång. För i mötet med smärtan finner vi hängivenhet och dedikation som tillsammans med engagemang och energi leder till bestående förändring för både oss själva och våra organisationer.
